Glasbitar i taket på Tjuvholmen

Bägge mina ben har blivit starka men stundom känner jag att kroppen inte mäktar med när tillräcklig sömn och vila för mig uteblir. Då blir jag som en gnällig 4-åring, allt utom snoret som rinner från näsan och vill varken eller. Men dock gick jag till Tjuvholmen, från Cochs Pensjonat i ett regnigt Oslo för att se ett berömt konstmuseum, fast utifrån. En längre paus för kaffe och muffins.

Det jag hittade på vägen tillbaka i ett shopping center var snyggt, hängande glasbitar. En salig röra av svarta trådar och glasbitar. Jag såg inga katter men däremot mängder av sparvar. Den andra dagen hade mrs.babs bröd i fickan för att vid sittpaus mata fåglar. Varför skulle inte städer kunna sätta upp foderautomater lite här och där, just för småfåglar. Samtidigt som de tömmer papperskorgar på gator och torg, fylls foder till fåglar under vintern.

Tänk vilken sorg det skulle bli om kvittret från städer försvann? Å andra sidan, har många öronsnäckor i öronen, så de hör ändock ingenting mer än sin utvald musiksmak eller lyssnar till en ljudbok. Inte för att jag ska sätta en pekpinne till dagens ungdom, för jag själv tänkte inte alls på fåglar när livet lekte som bäst. Gårdagen var inte bättre, än vad den är idag. Det är bara nya ideér alltefter vi lever våra liv.

Bänkarnas bänk

En association till Janis Joplin och det är sången om Mercedes Benz, för jag tyckte att jag hörde hennes stämma på kullen. Efter att ha klättrat uppför en brant backe, satt min vän och jag på bänken och såg ut över det som fanns i området, för mig det glittrande ljuset. Bänkar är bra eftersom de har en märklig effekt på tänkandet. Antingen blir jag tyst. Ett så forsar tankarna fram från gömda fack, det beror lite på vad som händer under dagen.

Reflektionen över Oslo är att överallt fanns det bänkar till och med under skyltfönster och så himla behändigt för trötta ben. Park och torgbänkar antingen av sten eller trä med smidesfötter. Den andre reflektionen är att Oslo inte kändes som en stenstad med fåtal träd för syns skull utan mer som att komma till en stadsidyll med mycket träd och grönska. Mesta-dels är det, de fyrkantiga husen och skyskraporna som dominerar en stad men i Oslo var det som om träden fick företräde framför glas och betong.

Som vanligt köpte vi spårvagnskort för att åka till ändstationer och hann med en tur och retur österut och halv resa norrut. Någon tunnelbana blev det inte, för att åka ut till förorterna. Det skulle behövas några dagar till för ett sådan expedition. Mitt motto är att flanera och sitta på bänkar för att känna pulsen i staden. Är det så att tycke uppstår, kan man alltid åka tillbaka vid senare tillfälle och uppleva mer.