Arkiv för kategorin skuggor

Isen töar i tunnan

Och det blir andra mjukare isformer. Den här blev 3 dimensionell, i och med hålrummet i mitten av bilden.

Precis som en mytisk ingång till en annan värld.

Det gäller att göra sig väldigt liten för att kliva in försiktigt genom öppningen

för det finns en sten lätt fastkilad ovanpå porten, som kan ramla ned.

Abstrakta isformer är oerhört spännande och inbjuder fantasin att leka. Nästan som nattdrömmen.

Annonser

, , , ,

Lämna en kommentar

Det händer alltid någonting

En sensation kan ses, höres och lyssnas kortare än till brevlådan runt knuten. Jag tror att jag vet alla hemligheter om smått och stort men gör jag verkligen det? Det finns en hel mängd visdomsord som man kan utnyttja så där i början av livet men de byts ut, förkortas eller omformuleras med tiden. Erfarenhet är ingen måttstock på hur man ser på ålder eller på sig själv. Erfarenhet är att inte göra om sina misstag.

Häromdagen satte sig trädgårdssångaren hona på fönsterblecket i stora rummet och tittade in. Hur vet den lilla fågeln vart jag sitter? Jo, det är dags att köpa vildfågelfrön till vintern. Jag märker hur sparvarna samlas i träden. De får vad som finns. En näve jordnötter ett par gånger om dagen. Trasten äter äpplen. Skatan nötter. Kajan nötter och bröd. Men när allt kommer till, äter fåglar vad de kommer åt.

För Gerda fortgår livet i boken – det är mycket med det jordiska – som jag ibland omformulerar till – det är mycket med det jordnära. Vi kanske menar samma sak. Jordnära är Gerda Antti, mer nära-naturen-människa får jag leta efter. För henne kan det vara himmelskt att se asfalten glittra efter ett regn. Ofta tror jag att vi missar just det – nära – i tillvaron. Vi, vill alltid vara någon annorstädes. I fredags promenerade jag travbanan runt och har inte gått där sedan i maj månad i år. Det kändes gott helt enkelt.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Glasbitar i taket på Tjuvholmen

Bägge mina ben har blivit starka men stundom känner jag att kroppen inte mäktar med när tillräcklig sömn och vila för mig uteblir. Då blir jag som en gnällig 4-åring, allt utom snoret som rinner från näsan och vill varken eller. Men dock gick jag till Tjuvholmen, från Cochs Pensjonat i ett regnigt Oslo för att se ett berömt konstmuseum, fast utifrån. En längre paus för kaffe och muffins.

Det jag hittade på vägen tillbaka i ett shopping center var snyggt, hängande glasbitar. En salig röra av svarta trådar och glasbitar. Jag såg inga katter men däremot mängder av sparvar. Den andra dagen hade mrs.babs bröd i fickan för att vid sittpaus mata fåglar. Varför skulle inte städer kunna sätta upp foderautomater lite här och där, just för småfåglar. Samtidigt som de tömmer papperskorgar på gator och torg, fylls foder till fåglar under vintern.

Tänk vilken sorg det skulle bli om kvittret från städer försvann? Å andra sidan, har många öronsnäckor i öronen, så de hör ändock ingenting mer än sin utvald musiksmak eller lyssnar till en ljudbok. Inte för att jag ska sätta en pekpinne till dagens ungdom, för jag själv tänkte inte alls på fåglar när livet lekte som bäst. Gårdagen var inte bättre, än vad den är idag. Det är bara nya ideér alltefter vi lever våra liv.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Här och nu

När teori och praktik sammanfaller får jag några ögonblick av här och nu. Känslan var så psykisk stark att ingenting av världslig vånda kunde få mig ofokuserad inne i trädtunneln. Allén är inte konstgjord. Säkert bara framodlad under åren, för att alla människor som besöker Finstorp naturreservat ska kunna smyga där med sina fötter bland synliga trädrötter och löv. I här och nu finns inte dåtid och ej heller framtid. Det finns bara ett tidsflöde som kallas för här. Upplevelsen liknar djupmeditation, fast i rörelse.

, , , , ,

3 kommentarer

Förmodligen de sista kvälls-solstrålarna

ISO 200 – 105 mm – f/5,6 – 1/500 sec – klockan 19.26

Mindre och mindre tillfällen att fånga bilder av spindelväv i kvällssolen. Men å andra sidan är det inte mycket att be för eftersom vi har 1 oktober idag. De två igelkottarna är superskygga, få knappt se på dem och de springer iväg med pilens hastighet. På våren verkar kottarna mer sociala och då handlar det nog om att få tag i mat och vatten. Nu i oktober är det mer som en kamp om tiden, att få tillräckligt med fett för att överleva vinterdvalan. De har helt enkelt inte tid att vara mer sociala, än vad de är. Inget djur att klia under hakan precis.

Märkliga och roliga upptäckter i trädgården.

,

3 kommentarer

En höstdag med sol och skuggor

Klockan 07.00 var det dimmigt utomhus och nu är det dags att fotografera höstdimman i all dess dimmighet. Smått kylslaget med +8 grader och vilket är perfekt väderlek för mig. Hösten är den finaste tiden på året men så säger alltid födelsedagsbarn. Om någon är född på våren blir det den vackraste tiden. Jag gillar att bo i ett avlångt land med fyra sorters väderlekar.

Igelkottarna sjunger på sista versen för i år. Vid +5 grader drar de sig tillbaka, in i vinterdvalan. Just nu, är det två stora, runda taggiga bollar som äter ivrigt. Adjö och väl mött igen till våren – säger jag till dem. En av kottarna är ljusgrå men likafullt en grå stor boll men inte fullvuxen för då blir de bruna. En igelkott kan leva i sju år om de har tur. Den har nosat på mina fötter vid två tillfällen. Om vädret tillåter brukar jag sitta på trappen och studera dem. Tre stycken kan gemensamt äta ur samma skål men efteråt fnyser ljudligt och puffar på varandra. Personliga kännetecken på en igelkott är svårt att upptäcka vid första mötena utan det blir senare under sommaren och hösten.

Simson den äldre har en liten bula över ena ögat. En hona är mycket brun med en ljusare fläck diagonalt på bakdelen. Den mörkgrå kotten har inget speciellt jag kan se utan mest att den är just grå med början till bruna taggar och den borde klara vintern.

Varför bry sig om igelkottar, som är bra överlevare. Det beror lite på var de befinner sig. Här i området har fyra stycken blivit påkörda i år och jag tycker det är sorgligt. Om kommunen skulle markera med skylt är deras förevändning att då måste en igelkotts inventering ske.

Kajan Arne har blivit fullvuxen och fågelns blå ögon är borta. Den ser fin ut i fjäderdräkten med blåsvarta fjädrar. Ger skall på gården om jag är inomhus, att den vill ha nötter. Mr.T. kan få en svacka när han begriper att det inte blir varmare utan kallare. Det är således inte bara människor som sörjer de ljusa dagarna.

, , , ,

Lämna en kommentar

Den unga igelkotten

Det är ju så här att igelkotten poserar inte för mig bara för att jag vill det. När tillfället erbjuds kan det bli udda fotovinklar. Häromkvällen kom båda, lill-kotten som är en hona och Simson den äldre, som är en hane samtidigt till torrfodret under det vita bordet utomhus. Inget fnys en bra stund. Sen knatar lill-kotten iväg och får Simson efter sig som tränger in henne i ett hörn precis som för att tala om – Detta är mitt revir bara så du kommer ihåg det!!

Nå, nu diktar jag upp deras aktivitet och som kanske inte alls sant men det spelar ingen roll, så länge det inte blir alltför utsvävande. För igårkväll kom de igen samtidigt till de oemotståndliga torrfodret men då jaga Simson inte bort honan. Hon ryms i den gula skålen, så hon få snabba på för att skaffa sig ett fettlager till vintern.

, , , ,

Lämna en kommentar