550 års tidsresa

Fotograferad 2015 i Köpenhamn

Citat från Leonardo Da Vinci skriven av Walter Isaacson.

År 1471, Machiavelli, som skrev Florens historia utöver sin berömda handledning för mäktiga furstar, ansåg att svagheten för storartade festtåg var ett utslag av den dekadens som infekterade Florens under dess period av relativ fred, då Leonardo var en ung konstnär där:>>>>Emedan ungdomen hade blivit mer lössläppt än tidigare, mer extravagant i klädsel, festande och annan tygellöshet, och saknade sysselsättning, förslösade de sin tid och sina pengar på spel och kvinnor, det de mest studerade var hur de skulle te sig ståtliga ut till klädseln och uppnå en förslagen listighet i sitt tal.<<<<

———–

Min mor tyckte jitter-bug var det bästa dans som fanns. Hon föddes 1929.

Urklipp från mortaljourney. The jitterbug swing dance started around 1927 but the term jitterbug was not popularized until 1934.Skeptics said the jerk-like dance would never last. On the contrary, the Jitterbug and similar dances became very popular throughout the United States and Eastern Europe during World War II.

———————-

Urklipp från Wikipedia.

Modkulturen har sina rötter i 1950-talets ”modernism”, en beskrivning av ungdomar som lyssnade på modern jazz (i kontrast till tradjazz). Modern jazz är ett samlingsnamn för bland andra genrerna cool jazz, hardbop och modal jazz. Många kom i kontakt med denna genre genom den bluesvåg som svepte över Storbritannien under den senare hälften av 1950-talet.

Subkulturen var mansdominerad, men kvinnliga mods var både vanligt förekommande och lika stilmässigt utstuderade. Där männen plockade upp en del traditionellt feminina stildrag (bruk av smink var till exempel inte ovanligt) hade kvinnliga mods en närmast maskulin stil med kort hår, skjortor, byxor och lågskor. De använde sällan smink eller smycken.

 

1471 – 2019 det vill säga 548 år senare klagar dagens äldre människor på sina ungdomar. Och yngre människor i sin tur påstår att de äldre inte visar respekt. Men det är en defintionsfråga och skulle kräva fler skrivna rader än detta. Till syvende och sist är det alltid den enskilde som bär ansvar trots alla försök att svära sig fri från obekväma situationer.

Det som fascinerar mig mest är tidsrymden dvs. femhundra år.

Annons

Transportbandet

Jag är rädd för att åka rulltrappa både upp och ned. När det finns hiss, använder jag den eller så går jag uppför trappor. Mina fötter travade en gång från djupa underjorden upp till markplan i Portugal – Lissabon, i en av stadens största tunnelbanor. Den allra sista biten av den branta stigningen så fick jag moraliskt stöd av min vän, i att åka rulltrappa uppför, för att inte helt ruinera dagen av total utmattning. Envishet kan ju vara en förödande egenskap.

Jo, jag stärkte mina ben men åker fortfarande inte rulltrappa – nedför eftersom jag inte klarar av stressen av folk som trycker på bakom mig och delvis beror det på dålig balans. Orsaken är att jag föll och slog mig rejält på ett rullband i Norge. Då gick jag på kryckor och ett gipsat underben inkl. half-fot på grund av en nästan avslitet ledband. Det är för länge sedan läkt men det som hände verka sitta som gjutet i sinnet.

Det finns sådana här rullbands-maskiner i träningshallar. Den liknar en rulltrappa, fast en plan sådan. Ett djupt andetag, en uppmuntrande och stadig hand i svanken på mig av sjukgymnasten. Lite hjälp på vägen. Jag började gråta första gången, jag stod där och bandet började oroväckande rulla på.

Nu näst sista gången på rehab. Rak i ryggen, en avspänd hand på stången och fokuserade djupa andetag. Våga ta steget – att stiga bandet och stiga på medans det rullar. Dock är den här övningen inte en realistisk scen eftersom det inte är en rulltrappa på en tågstation, ett varuhus eller tunnelbanestation med passagerare som springer kors och tvärs bakom, sidan och framför. Jag vet, att en dag kommer det en fjärran stad där det finns få hissar och vad gör ms.babs då? Ska hon gå flera mil för att rädslan hindrar mig från att åka nedför eller uppför? Eller så kan hon ta en billig taxi, förstårs men det hjälper inte rädslan. Den förlänger jag bara, isåfall.

Det mesta sitter i hjärnan och det är där slagen vinns.

…Den ljusgrå har inte synts till sedan tisdag förra veckan.

Antingen är han påkörd eller så har den ljusgrå gått i idé.

Livet med en pinne

Det onda knät hindrade mig inte från att gå till sista latin lektionen. Dock åkte jag en annan väg, med bil och till fots med min käpp som stöd och kanske inte märkligt att det onda blev etter värre på kvällen eftersom jag gick 1,8 km tur och retur.

Det kändes kortare, för det fanns inte en drös av folk, cyklister och flertal övergångsställen som störo-moment på bakgatorna. Jag är inte stresstålig för fem öre, har varit men inte nu längre. Tvekan fanns där att ge mig av redan när mina blå mötte dagen men så kom solen fram och jag tänkte för solen och luftens skull. När lektionen var färdig för denna termin och fått lite kunskap till spis kändes det bra. Min vän med sitt metodiska sätt att se, gjorde det slutgiltigt. Det kan låte dramatiskt men när rädslan tar över måste man övertygas om saken förträfflighet, jag hade blivit ledsen om sista latin träffen inte hade blivit avslutat.

Det är inte min stil att sitta still och att röra på sin kropp när det gör ont någonstans, förvärrar inte det som är ont, om man lär sig använda de finstilta musklerna i rygg och mage och som även påverkar benen. Det här rådet fick jag tidigare i höst av en granne och med egen-träning har det blivit resultat, i att bli rakare i hållningen och se lite längre än 10 meter framför min näsa. Ibland tänker jag – låt marken bära din fötter. Egentligen ska det var mer än tio meter men den dagen kommer igen. Ms babs har varit ute i blåsväder tidigare även när det stormat.

Kursdeltagarna tyckte att Grand Hotell var en värdig avslutning på första halvan av termin 3. Och så blir det. Lunch på Grand i början på december.