I torsdags när jag lämnade den näst sista Latin lektionen, valde jag att gå på Klostergatan som också leder till Lunds järnvägsstation. Formen är ett huvud och för att kunna se det fick jag vända bilden motsols. Den första associationen är Minotauros. Den andre en gube med ett synligt öga. Tredje associationen kan vara ett åsnehuvud. Hur motsvarar Minotauros min värld? En stund, hur länge är en stund? blev jag fångad i känslornas labyrint i ett par månader.
En känsla av otillräcklighet har ägt mig sista tiden. Det är inte tiden, som inte räcker till utan mitt problem är nästan alltid ha ont.
Det som gjorde att jag kraschlandade var läkarbesöken i Helsingborg. Diskussioner om kirurgiskt ingrepp och sänkning av marcoumar. Om jag frågar google om det finns allergi mot mer smärta, finns det beskrivet? Antagligen inte. Kort tid efter armbågen fick jag en kraftiga smärtpåverkan vid vänster höft plus besvär med ländryggen. Dags dato är besvären borta utom trötthetskänslan i ländryggen. Det är acceptabelt.
Istället för att se smärtproblematiken i sin helhet – In toto! (i sin helhet) så greps jag av panikångest för en höftoperation nr. 2, eftersom det blev liknande symptom. Är panikågren en sund reaktion?
Jag vet faktiskt inte, har ingen att jämföra med? Hur reagerar man i en sådan situation?
Barbros Foto Blogg 
#1 av Jag på 11 juli 2014 - 9:12
Den här bilden tilltalar mig mycket. Färgerna, formerna, strukturen, enkelheten. Den skenbara enkelheten.
#2 av Barbro på 12 juli 2014 - 10:08
…”Den skenbara enkelheten.”…
Stort tack!!
Det känns lite som det är sagt från din egen verklighet. Hur många ggr har man inte fotograferat ett mentalt tillstånd bara för att uttrycka sig sin förtvivlan resp. glädje. Många gånger.
Och allt kommer från den oemotståndliga fantasin som ständigt vill uttrycka sig.