Tvålmannen i Grand Bazaar

För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från Republiken Turkiet, den 2:a resan med flyg till Istanbul och med det, myllret av folk, trånga gränder, kullerstenar, uppförsbackar lika väl som kraftigt lutande.

Denna gata är en av alla 21 ingångar på Grand Bazaar och tidpunkten är en förmiddag. Det är en stad i staden och fenomenet finns överallt i världen kan jag tänka mig. Att se grand bazaar blir överväldigande med färgrika tak med mönster, fönster, stengångar, pelare och drickfontäner i blått kakel.

Mitt fokus var att söka efter en tvålbutik och den hittade jag till slut genom att fråga en annan butiksinnehavare. En liten glugg sprängfylld med exklusiva tvålar, dofter, parfymolja och annan kosmetika. Efter mitt köp bjöd han på turkiskt svart te. På hotellet fanns en receptionist som talade god engelska. Hon berättade en del om det turkiska samhällets vanor som t.ex att dricka te efter ett köp oavsett summa. Men té dricks bara om kunden har ett intresse för varorna givetvis också hur mötet blir mellan innehavare och kund.

Jag förlorade mig i tvålförpackningar och lukter samma sak händer när jag botaniserar i en bokaffär. Mötet med tvålmannen blev en upplevelse som jag tog med mig in i drömmen – en lönndörr.

Sammanlagt köpte jag tvålar för 350 svenska kronor – det blev ungefär 200 lire. Det lilla extra blev en flaska myskolja som kommer att räcka väldigt länge.

Det här med att köpa tvålar började i Portugal. Jag har aldrig känt mig riktigt nöjd med pumptvålar i all sin ära men tvålkoppar kan man faktiskt diska rätt ofta. Som alltid är det en fråga om smak och enskilt val. Syftet med resan var att få vila från vardagen.

Annons

Arasta Bazaar, Istanbul

Arasta Bazaar i Istanbul. Det låg framför Blå moskén, som en sidogata i gyttret av hus och hotell. Jag kom aldrig till Grand Bazaar eftersom det var stängt på söndagar. Tycker du, att du missade något? Nej, alla intryck, människor och moskéer, Haga Sofia, alla katter, taxis gav tillräckligt. Är det en plats att återvända till? Ja kanske i framtiden.

Fotografiskt, helt underbar miljö men det har även Lisbon, Portugal. Polen, New York, Rom städer jag ännu inte har besökt, har helt tvärsäkert gatuhörn, lyktstolpar och fönster reflektioner som inte jag ser i Lund, Malmö el. Helsingborg. Helt säkert är tågstation i torp den mest fotograferade perrongen i hela Sverige, under olika årstider och ljusförhållanden. Om jag inte kan min bakgård el. hem miljö tillräckligt bra, vad gäller skuggor, fotografiska tillfälligheter, människor eller detaljer, så kan jag inte heller fotografera på ett sunt sätt i en främmande stad.

Vad det kan bli, är kaosartade ögonblicksfoton eftersom det blir nya intryck. Bildkaos, upplevde jag första gången i Lisbon, andra gången gick det bättre, tredje besöket alldeles utmärkt. Jag uppskattar att flanera i stadsdelar i lugn takt. Att flänga omkring som en våt turist, är inte min stil. Möten med lokal befolkning eller äta en Bosnisk kyckling soppa med bröd och en kopp te för 40 lira för två, ett kvarter bort från Grand Bazaar ger mer substans från en storstad.

Konsten att pruta. Enligt sed ska man pruta på saker man vill köpa på en bazaar. Jag kände dock att det är inte något som jag kan på mina fem fingrar. Det slutar med att jag köper hela affären men ändå står innehavaren kvar på samma fläck och ropar ut sina varor till nästa presumtiv kund. Känn dig grundlurad tjejen om du inte kan konsten att pruta på priset.

Fascinerades av alla lampor. Inomhus tak på café eller matställen, var fyllda av kulörta lampor i olika form. Lamporna nedan, hänger utomhus under ett tak.

Kebab i Istanbul smakade som kebab nog ska smaka. Inte särskilt kryddstark utan en mild smak. Godiset ganska sött. Bakverken och glassen var himmelsk för gommen. Vin var inte särskilt märkvärdigt, smakar som vin i allmänhet. Däremot har Portugal ypperliga viner även som bordsvin.

Vilda katter i Istanbul

Tempel katt i Haga Sofia. Turkarna skulle förmodlingen inte säga tempel katt men jag gör det eftersom det passar bra just här. Det fanns en hel drös med välmående katter i Istanbul. Katter som lever sina liv i halft vilt tillstånd. Av en affärsinnehavare fick jag veta att turkar tar inte in katter i sina hem, för då blir hemmet orent.

Så lösningen blir att ge katterna mat utomhus eller att de få klara sig själva genom att fånga möss och råttor. Det är bra överenskommelse i en storstad, för då slipper folk få de gråa kvicka varelserna framför fötterna när de promenerar hem i natten, efter festen.

Den här lilla krabaten sprang och gömde sig men höll utkik på en skål med ravioli medan vi stod och pratade med mannen i gluggen. På just den gatan kom 3 lösdrivna hundar springandes och utan att skälla. Jag vet inte, men tycker nog systemet som turkarna har inte verkar allt för ovärdigt för djuren. Vad är ovärdigt liv för en katt?

Är det inte vi, människor som lägger för stor vikt vid att gulla med tissarna och låte dem nästan göra som de behagar t.o.m omedvetet tar bort instinkten att jaga en mus, genom att djuret får burkmat? Ibland känns det fel, för min del, att T. får allt gratis…

Nu när våren har kommit och nätterna har blivit varmare, är det en mr.T. som ska vara mer utomhus än inomhus.