Damen med den röda baskern

Den röda baskern lyste så fint i sin röda färg, tidigt på fredagsmorgon.

Alla bra ting tar slut och som sig bör, för att övergå till något annat. En förändring!!  Veckorna på rehab har varit sådär riktigt bra. Jag är mer glad, för det gör inte så ont längre i min kropp. De skador som kvarstår är oreparabla, som t.ex. kotor som har sjunkit ihop av två diskbråck. Men med enkla medel kan jag häva det lättare, det har veckorna på rehab gett.

Smärtan i sidan är ett finmuskulärt problem och inte ett tolfte revben som sitter löst. Inte heller en höftkam som går för högt upp. Smärtfläcken straxt på sidan av svanken är också ett finmuskulärt ont.

Detta är nu inte helt lätt att veta förrän en professional människa hittar det med ett tränat öga. Att hårt, hållen muskulatur ska bli ett smärttillstånd, hade jag ingen aning om. Att en höft-operation ska ha svallvågor 5 år efteråt, hade jag ingen aning om. Instinktivt visste jag att när beskedet kom, att det här kommer att bli besvärligt. Och så blev det. Det var inget jag önskade och anno 2016 är det äntligen över.

Protesen tänker jag aldrig på och den skapar inga som helst problem. Den är gjord av titan. Den enda gången då protesen gör sig påmind är i tullkontrollen på en flygplats.

Jag kan sitta med skräddarsydda ben på gräsmattan men är aktsam om att inte gå från stående till huk med bägge benen. Det villkoret hamrade personalen på före detta Spenshult in i alla patienter med gjord höftoperation. Däremot kan jag gå från stående – med alltid protesbenet först ned på knä, utan att det känns obehagligt

Jag jobbar ju i trädgården och då måste man kunna beskåda rabatten på grodnivå.:)

Annons