Den skramlande varuhissen

Min recension av Arne Rebergs bok – Mina förklädda gudar. En man som drabbas av en hjärntumör. Hur Reberg lyckas snirkla sig genom sin egen mänskliga labyrint och hur han till slut hittar källan till den helande kraften. Källan som gör honom frisk. Arne Reberg skriver från hjärtats botten med en rädsla som man kan tapetsera väggen med och utan tapetklister.

Det svåraste är att avmaskera sin egen livslögn – lögnen är exklusiv. Den är unik endast för mig själv. För många år tillbaka började jag drömma om en stor, skramlande varuhiss. Den har ett rostigt järngaller som man kan skjuta åt sidan. Stålet är skamfilat gult och den är på väg nedåt. I början hade den en oavbruten nedåtgående fart.

Drömsymbolen för hiss – Drömlexikon, Tony Crisp ”..våra känslomässiga toppar och bottenlägen – går hissen genom taket kan det uttrycka en manisk tendens ; att gå under jorden – att möta inflytanden från det omedvetna.”…

Under långa tidsperioder har hissen stannat helt med ett gnisslande läte. Vid andra drömtillfällen har den skrangliga hissen, hackat sig nedåt i små steg. Jag har frågat mig själv dussintals gånger, när ska hissen stanna för gott och jag skjuter gallret åt sidan och därefter kliver ut ur varuhissen.

Det jag kan vara nöjd över, är att jag inte längre ligger i djup koma.

Nu har jag sett livsödet om Kerstin Thorvall. Oåtkomliga egna minnen jag trodde var förlorade föll så fint på plats.

Annons