Undersidans hemligheter

 

Det kom lite pudersnö i södra sverige dock snorhalt på vägar som ligger i skuggan. Det finns en vattentunna på uppfarten – nu är det fruset vatten i den som sen tinar. Under locket på tunnan finnes en hel del is skapelser. Av den anledningen så tömmer jag inte tunnan på hösten. Visserligen kan en plasttunna expandera när det fryser vilket gör att hårdplasten spricker men det inget av det har hänt ännu. Jag menar det kan ju bli lite mer blöt på stenarna vid garaget när det väl töar och halt.

Konsten att balansera var mitt tema hela året 2015 och till sist visualiseras processen på bild och i form av is. Någon på flickr. kommenterade att isen känns brutal men hur kan is vara brutal? Det är fruset vatten som lätt går sönder. Den mittersta formen påminner om en kniv – balansakt på knivsudd.

Förr om åren när någon mental/kroppslig process vara avslutad visade sig en eller flera vråkar, någonstans i närheten där jag fanns. Antingen cirklade den magnifika fågeln högt upp i skyn med sitt karaktäristiska läte. Eller så kunde jag se fågeln sitta på någon gårdsstolpe och vänta tålmodigt på sitt byte. Så ock borde vi, människor göra. Vänta tålmodigt på att saker och ting blir färdigt/avklarat/får ett avslut. Istället för att hasta på när vi egentligen ska sakta ned. Och tvärtom gäller givetvis.

Mitten på 90-talet hittade jag en bit lärkträd på ett kalhygge i Småland. När snidandet och polerandet var färdigt, landade en vråk bara ett par meter ifrån mig på ett trästängsel. Var det jag som såg fågeln. Eller var det fågeln som såg mig. Eller såg vi varandra samtidigt.

Efter den specifika händelsen kom alltid fågeln tillbaka i något sammanhang särskilt när en livsprocess var avslutad. När det hände och jag såg fågeln, visste jag att nu är just den här saken ur världen. Min kropp har alltid strulat på nåt sätt. Det här med vråken har alltid varit ett mycket bra omen. Och så är – balansakt på en knivsudd.

, , , , , , , , ,

  1. #1 av Jag på 05 januari 2016 - 13:31

    Gillar din isbild och dina funderingar mycket!

  2. #3 av Carl Nygren på 09 januari 2016 - 17:28

    Fantastisk foto! Jag tror ;) att djur och natur förnimmer mer än vi kan uppfatta. Det är nog så att vi människor är grova förnimmelse varelser.

    • #4 av Barbro på 11 januari 2016 - 10:29

      Jag lyfte på ett vattenlock, dit är det två steg. Gräset är allstå inte grönare på andra sidan, som ordspråket säger.
      Grovt förenklat kan man säga att – medvetenhet är det som slipar ned det okänsliga. Att alltid vara medveten. I allting och överallt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: