T. katten…

2014-04-11-DSC_0054

Jo.. det är katten jag ville prata om. Sista tiden har varit besvärlig pga armbågen. Jag har inte fått ro i sinnet vad gäller läkningen av armbågsspetsen. Minsta lilla felsteg i det finstilta har fördröjt läkningen men så har jag inte haft någon manual för den här sortens skada utan fått använda min magkänsla. Det har blivit mycket bättre och *hålet*/såret håller sakta på att dra ihop sig. När det har gjort det helt och inget läckage finns ska huden stabiliseras och det kommer också att ta sin tid.

I går, måndag när jag vaknade kände mig så svart och uppgiven att min tanke blev att nu ringer jag till läkaren och ber om en operation för att ta bort slemsäcken. Jag satt länge vid sybordet och fick igen gaist att ens resa mig och ta emot den nya dagen. Och så kommer T. tassande på golvet, hoppar på sybordet och puffar sitt huvud emot min panna, grymtar lite och hoppar sen ned på golvet.

Den gesten som den lilla gynnaren gjorde kändes som att få en gåva. Om vi ska tala om att djur känner sympati/empati så var det han gjorde. Tisstass gav mig kraft att fortsätta tro på att armbågen läker. Det har varit slitsamma 12 månader och jag har aldrig upplevt något liknande i hela min sjukdomskarriär.

, , , ,

  1. #1 av macilane på 15 april 2014 - 17:37

    Jo, vissa katter har tydligen en sorts ”djurisk” empati. Vid ett av våra barnbarnsbesök så föll pojken så att han fick ont och började gråta – och vad hände – jo, Plexi hoppade upp där han låg och gosade med pojken, det såg så underbart ut att vi bara stod där och njöt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: