Michael C Ruppert’s fragmentering

När jag första gången såg Ruppert’s film, Collapse kändes det efteråt angeläget att inte bara förändra sig själv och utan också det sätt man lever på. T.ex. bojkotta MacDonalds och köpa grönsaker från närproducerande växthus, vilket jag iofs alltid har gjort. Har alltid försökt odla vart jag än har levt. Balkongodling, kolonilott och när jag har ägt hus, på friland med växthus.

Det kändes akut med förändring. Rent av katastrofalt bråttom. Mother Gaia mår inte bra och det är mänskligheten helt enig om, men vi gör inget åt det mer än babblar på eftersom vi vill behålla vår lyxstandard. En förändring kommer att ske när den enskilde medborgaren i Indien har fått ett supermodernt kylskåp eller tvättmaskin i sitt hem. Eller när den fattiga afrikanen som skyfflar material/mangan till mobiltelefoner får en likvärdig tillvaro som vi har i västvärlden.

Vi förändrar litegrann, vi köper giftfritt utsäde från t.ex ett växthus eftersom vårt samvete vill det men det mesta bliver som det var igår och i förrgår. Personligen föredrar jag Lindblomsfrö. De fröna äger fortfarande bra grodbarhet efter tjugo år.

Nu har det gått cirka 2 år sedan jag såg filmen Collapse och Peak Oil tänkandet fortsätter i en fragmenterad social och ekonomisk värld med ofta sovande sinnen.

Michael Ruppert, Denial Stops Here visades före Collapse. Jag har haft tillfället att se Denial Stops Here under veckan. Ruppert agerar som en Messias. En modern martyr som tar på sig ansvaret att rädda världen från katastrof.

Ruperts sinne greppar hela världens bekymmer och därmed blir han ofokuserad vilket leder till en fragmentation av medvetandet. Ruberts förnuft inser att en global och total lösning inte finns. Såvida inte någon släpper den kraftigaste atombomb som raserar hela jorden och mänskligheten.

Därefter kan en ‘ny’ mänsklighet börja med andra ekonomiska och sociala villkor. Men eftersom människan lätt glömmer, kommer historien att upprepa sig. Hur kommer det sig att, att vi har haft 2 världskrig?

När vi ska ha bråttom saktar vi ned. När vi ska sakta ned, springer vi.

Rupert läser utan manus på scenen och visar ett tydligt engagemang vilket gynnar inte bara publiken utan sig själv först och främst eftersom han får bekräftelse bara genom att stå på scenen och spela Messias.

Rupert är inte någon Steve Jobs som fullkomligt sprudlar av kraft trots sin magra benstomme pga sjukdom. Men å andra sidan arbetar dessa två med helt olika projekt och i helt olika intresse inriktningar.

, , , , , , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: