Isoleringscell

Jag läser i Jan Guillou, Ordets makt och vanmakt, om hans tid i isoleringscell.

Det är precis vad jag upplever, isolering på dock lyxiga 100 kvadratmeter, sedan 1 december 2010.  Stiger upp tidigt på morgonen. Äter regelbundet 2 ggr om dagen. Duschar 1 gång i veckan. Skriver i bloggen. Läser en tegelstensbok som heter Snö och Aska. Aktiv på Flickr.com och Photosig.com. Tränar foten och kroppen som helhet 2 – 3 ggr om dagen. Mediterar i gryningen.

Det låter kanske märkligt men att uppleva smärta under längre tid och ofta blir en acceptans. Det betyder inte att ge upp, inte alls. Den här acceptansen betyder att aktivt vänta ut tiden till skadan är läkt.

Vad finns det för annat alternativ än att kämpa?

Det finns en gradering från 1 – 10 som används inom vården. Har du 9 på skalan, ges så stark morfin så att du hallucinerar första dagarna. När de värsta dygnen är över börjar sinnet acceptera smärtan och ‘kneget’ att komma tillbaka sätts igång.

Obehagsupplevelsen vid smärta är en paradox under tiden skadan läker. Ju mer du belastar ett knä eller fot dess mindre ont gör det. Å andra sidan, rädslan för att belasta, gör att du tvekar men så snart en barriär är gjord desto mer acceptabelt känns det.

Men när är det acceptabelt? Smärtgräns är med andra ord en mental upplevelse?

En annan faktor är själva läkningen. Det kan ta upp till ett par månader för en skada att läka. Ibland kortare. Andra gånger långsammare. En sak är säker, kroppen är en ganska fantastisk uppfinning.

, , , , , , , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: