Den isbelagda dammen

Väg 25 erbjuder vackra landskap i alla årstider antingen om jag åker med Resam (färdtjänst) eller buss 316 som åker förbi alla mjölkpallar. Alternativt buss 400 som åker direkt till Hylte och stannar endast vid busshållplatser på väg 25. Bilden blev svart och vit pga att taxi  fönstret var grönt och när man fotograferar genom grönt glas i fart, kan det inte bli annat än suddigt på vissa ställen. Den frusna dammen, skuggorna i snön från elstolpar, husen och skogsbrynet har fått en surrealistiska drömlik karaktär.

Buss fönster. Vardagsrumsfönster. Bilfönster. Sovrumsfönster. Köksfönster. Alla fönster ger – en – vinkel av världen. Jag vill inte säga ensidigt bara en annan vinkel eftersom varje fönster vy ger olika upplevelser.

Att se ut genom fönster kan inte ersätta känslan av att korsa livligt trafikerat övergångsställe eller att åka tåg över en bro med hav under. Det är minnen.

Men vad ett temporärt snigel liv kan ge är bokläsning. Då kan jag läsa om någon av Haruki Murakamis böcker eftersom innehållet fordrar 2 läsningar. Ann Heberlien, läser gärna Murakamis böcker enligt tidningen Kollega

Det är en japansk författare som skriver om skiljelinjen mellan det undermedvetna och vårt *medvetna* vakna jag. Harukis humoristiska och geniala oförutsedda schackdrag får min själ att bli ännu mer kreativ eftersom böckerna föder min föreställningsförmåga både i ord  och fotografering. Det bästa är, att slutet i nästan alla hans böcker är helt oväntat. Inte ens i mitten av 2 olika skrivna tegelstensböcker kan jag lista ut vad som händer på sista raden. Genialiskt!

Murakamis berättande för in läsaren i psykets djupa och outforskade domäner. I boken Fågeln som vrider upp världen finns Toru, huvudkaraktären, som klättrar ned i en brunn och sitter där i 3 dygn utan mat och med avsikten att han behöver tänka. Under tiden han sitter där, tappar han tidsuppfattning, syn och hörsel.

Murakami skriver också om enklaste sättet att nysta upp frustration t.ex. att ställa sig i ett gathörn och betrakta människor under flera dagar. Avsikten att bli tom på tankar. Jag brukar sitta på en bänk och titta på människor. Hur de går, vad de har på sig för kläder eller deras ansiktsuttryck. Jag har alltid gillat bänkar, olika sorts bänkar spelar ingen roll hur de ser ut. Meditation behöver inte utföras på en kudde med ett ljus framför sig. Ibland, använder jag metoden att lyssna på ljuden från yttervärlden samtidigt som jag pysslar med annat. Det gör mig tom på funderingar.

Mitt senaste smeknamn är tidsfågeln eftersom mitt tidsbegrepp blir ett kontiinum, när jag blir oförmögen att gå stadigt på bägge fötterna på grund av skador. Det som står till buds blir 66 kvm och på den ytan förflyter min tid. Jag ser att natten blir morgon och dagen blir eftermiddag, kväller och natt men ibland tappar jag tidsbegreppet.

Jag fångar inte dagen, för det är en omöjlighet. Jag försöker fånga nuet. Ögonblicken. Känna och smaka på nuet som en del av min existens. Carpe deum är ett fint uttryck men det stannar bara i teorin. Antingen är vårt medvetande i dåtiden eller så är den i framtiden. Väldigt sällan i – just nu!

, , , , , , , , , ,

  1. #1 av Minis på 20 december 2010 - 2:22

    Hi, Barbro,
    from your picture i do get a sense of movement and i read (translated text by google) that you were riding taxi and took the picture through the window. The right side blurriness and horizontal shadows of the lines enforce that feeling.
    I found that google translates better from Swedish than from Lithuanian, however i do not know Swedish and judge only by the coherence of translation into English.
    I did read one or two of Murakami’s books, however once and probably i need to go back and read again. As you do say he really writes well about the boundary of consciousness, which i do remember distinctly. Windows are somewhat boundaries between reality here and behind them, that you can see and try catch a glimpse (maybe even picture with camera).
    One of my favourite authors now is Terry Pratchett and here is his take on the window that we all are given:
    How could they live with it? And yet they did, and even seemed to find enjoyment in it, when surely the only sensible course would be to despair. Amazing. To feel you were a tiny living thing sandwiched between two cliffs darkness. How could they stand to be alive?
    Terry Pratchett, ”Reaper Man”, 1991

    • #2 av Barbro på 20 december 2010 - 7:50

      How could they stand to be alive? Terry Pratchett, ”Reaper Man”, 1991
      The thing is that windows just give reflections, sometimes beautiful motifs and that is all. You can if you want walk around the window and meet reality, at any time.

      I sat inside taxi that day on my way home from the doctor. I just had to click the camera to feel some satisfaction since I couldnt walk on both feets. It is kind of difficult to flop in the snow at such conditions.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: