Vit cykel

Här är ett till exempel på hur folk ställer sina cyklar intill kanten av något, antingen gaveln på en husväg eller som här, ett stängsel.

Återbesök efter 4 månader hos kirurgen som utförde höftledsoperationen. Musklerna är svaga och bär inte upp någon längre stund när jag promenerar utomhus. Eller om jag uttrycker det så här: för cirka 2 veckor sedan var det rejäl ankgång. Idag den 12 maj är det stabilare. Mina fötter bär mig längre sträckor, cirka 300 meter i lugn och ro, utan kryckan.

Nu har både sjukgymnasten och kirurgen uttryckt: du kunde knappt lyfta på benet innan operationen och efteråt blev de än mer försvagade. Först nu begriper jag att rehabiliteringen tar tid. Det finns en stress att klara av..klara av.. måste klara av att bli bra.. jag vill släppa kryckan. Den här meningen finns hela tiden i mitt sinne och det är egentligen inte klokt, för det skapar onödig mental påfrestning. 

Det bästa beskedet är att vänstra höftleden inte behöver åtgärdas. Och det har gnagt i mig en tid, så igår när läkarbesöket var klart och jag var tillbaka i lgh blev jag tungt trött. Är det nu efter 4 år av skadade ledband i fötter och knä, massivt diskbråck, som jag kan börja leva utan kronisk smärta? Det vore skönt rent av ett mirakel.

Here is an example of how people put their bikes next to the edge of something, either on a gable wall or as here, a fence.

Revisit after 4 months at the surgeon who performed hipsurgery. The muscles are weak and do not carry out any extended period of time when I walk outdoors. Or if I put it like this: for about 2 weeks ago, the was hefty ”duckwalk”. Today, 12 May, it is more stable. My feet carry me longer distances, about 300 meters without the crutch.

Both the physiotherapist and the surgeon tell me: you could barely lift your right leg before surgery and afterwards the muscles became even more weakened. Only now I understand that rehabilitation takes time. I think it is a stress to deal with .. to cope with… must be able to get well .. able to drop the crutch. This sentence is always in my mind and it is utterly ridiculous, because it creates unnecessary mental strain.

The best news is that the left hip joint does not need to be operated. That has gnawed at me for a while, so yesterday when the medical revisit was done and I was back in the apartment, I was heavily tired. Is it now, after 4 years of damaged ligaments in the feet and knees, massive herniated disc I can start living without chronic pain? It would be nice even a miracle?

, , , , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: