I stormens öga.

Jag har följt med snöstormen i modulen den senaste månaden både på nätet och P1.

I skrivande stund, faller den sista snön ned eller så snöar det till slutet på mars. Vem vet det? Vädrets makter har vi, människor aldrig haft en chans emot. Personligen tror jag att attityden till vädret var annorlundare förr. När var förr? Igår? 100 år tillbaka?

Vi tar vädret och vår existens/tillvaro för givet. Känslorna för givna. Men det är i stickspåren vi utvecklas som individer och vid de tillfällena finns inga givna utvägar. Det som känns tillfredställande är att återvända till den röda tråden dvs stabiliteten och upptäcka att jag har blivit mentalt starkare. Det är näst intill omöjlight att inse fördelen med motgång när jag befinner mig i stormens öga. Då finns nästan ingen distans bara kamp.

Var tar Här och Nu filosofin vägen i ett snökaos? Mer och mer, undrar jag inte om Här och Nu är ett ständigt kontinuum.

, , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: